Jag var hemsk igår. Hemsk mot mannen jag lever med, som hela tiden gör sitt yttersta, hemsk mot mig själv och alla de projekt jag ser rasa av min passivitet. Tillräckligt bra mamma kanske.
Gårdagens oförmåga ligger som en kvarlämnad beska i munnen.
Jag ser på min telefon att du varit och lämnat dina barn på skolan, att du är på stationen för att ta pendeln till ditt arbete. Jag ser dig, hur du tänker, plockar upp din telefon och tittar på skärmen, söker efter något du vet inte kommer. Och hur jag gör detsamma. Skärmen som inte visar något.
Just nu är min egen olycka det jag har kvar av dig, och jag vårdar den, tar varsamt i den. Jag borde släppa den. Men. Då släpper jag dig.
1 år, 5 månader, 9 dagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar