Jag kan inte. Kunde inte.
I bilen, på väg till lunchdejt med en arbetskamrat tog mina händer upp mobilen och slog ditt nummer. Jag hörde dig svara, och jag hörde min röst säga att jag bara ville veta hur du hade det. "Bra, antar jag. Och du?" Bra, sa jag då. Lätt besviken av ditt "bra". Du fortsatte "Jag har sovit dåligt inatt, vaknat varje timme. Tänkt att något känts fel, kommit på vad det var, somnat om, och sedan vaknat en timme senare igen och gjort samma sak. Jag är trött" Jag frågade vad det var du tänkt på. "Dig förstås". PANG. AJ!!!!! Ja. Förstås.
Jag blir så förundrad inför den här kärleken. Jag kan inte begripa att du älskar mig. Inte för att jag inte skulle vara en älskvärd person, utan för att det tycks mig vara ett under att någon som jag älskar så besinningslöst och bortom förnuft älskar mig tillbaka på samma sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar