Papper

Det skulle kunna betyda att det finns större mysterier i världen än kärlekens.  Att det döljer sig andra frågor som behöver besvaras om man kunde se bortom passion, förlorat förstånd och önskedrömmar om att evigt älska och älskas.

Jag skrapade lätt på ytan och såg ingenting förutom flagande färg. Det finns förstås inte på ytan, tänkte jag, måste finnas längre ned. Hur gjorde man då?

Jag hade sett barnen spela ett spel där man hackade i berg för att finna mineral att samla på och bygga med. Kanske behövde jag använda mig av våld för att se mer, förstå mer.

Jag slöt ögonen och frammanade en störtflod av beslutsamhet. Ögonlocken hårt sammanpressade i ett försök att hitta tankens slag och hackande. Men istället stannade tankarna av. Jag öppnade ögonen och glömde ett ögonblick vad jag sysslade med, men kom så snabbt på det igen.

Jag cyklade till pappershandeln, och passerade på vägen in till pappersarken i A3-format, hyllor med volymer som likt mannekänger visade upp sig och lockade mig. Med skyndsamma steg och skygglappade ögon nådde jag till slut de lutande hyllplanen. Jag strök med händerna på de grova arken. Jag förde hastigt ansiktet mot ett papper och doften slog emot mig samtidigt som ytan lätt raspade mot kinden. Jag köpte tre ark som handlaren varsamt rullade ihop åt mig. Vad jag ska göra med dem? Jag ska skriva listor, eller kanske snarare göra en förteckning över vad som är viktigt, svarade jag handlaren.

När jag kom hem såg jag dammet i grå tussar på golvet. Att sopa rent skulle ta… en minut. En evighet just nu. Jag blåste snabbt på en del av parketten som var mest befriad från damm, och lade ut ett papper på golvet. Bytte från skräddarställning till magläge, och sträckte mig efter en penna.

KÄRLEK

DET ANDRA

Nej, det kanske var förrädiskt att börja där, i ett sådant antagande. För det var väl just det som eventuellt inte stämde. Det skulle ju finnas annat, förutom, bortom.

Jag hämtade nästa ark.

ABCDEFGHIJKLMNOPQRSTUVWXYZÅÄÖ

Kanske skulle jag kunna associera fritt kring begynnelsebokstäver? Jag hade tryckt pennan mycket lätt mot pappret. Vetskapen att det efter detta endast fanns ett ark kvar hade påmint mig om att jag kanske skulle behöva sudda blyertsen.

A

Arbete
Allvar
Anseende
Askes
Avhållsamhet
Ansvar

Alla de orden betydde så mycket för mig. Jag skulle kunna hålla på till kvällen med en enda bokstav. Komma på ord, egenskaper, värden som jag höll högt, som fick mig att bli skarp, spetsig och på något vis lycklig.

Jag reste mig och upp och gick till köket. Ett fotografi  av mina tre barn på kylskåpsdörren. En av mina söner, Aron, skulle jag kunna sätta upp på A. Han kunde förkroppsliga fler egenskaper och ord än de jag någonsin skulle kunna formulera. Även ord som inte fanns, som den där känslan när man möter sitt barn och inser att man från den stunden är den starkaste och mest sårbara människan som finns. Det som händer dig, händer även mig.

Jag stannade upp i den tanken. Var det kärlek?

Jag skyndade mig tillbaka och lade alfabetsarket åt sidan, och placerade snabbt det tredje arket på golvet. Jag ritade en tunna som täckte hela pappret. Tunnan var ful. Ful. Usch. Jag ville riva sönder pappret, vad dum jag var som så obetänksamt ritat en ful tunna som kärl. Men vilka var alternativen? En urna? Så pretentiöst! Ett hav. Jag skrattade till och kände mig löjlig. Kanske är det denna känsla som driver naivister, både ett försök att se världen oförställt, och en rädsla att göra anspråk.

Jag reste mig upp och tittade ett slag på de tre papperarken på golvet. Det jag nyss kommit på i köket var så enkelt och så svårt att uttrycka. Och likt en schackpjäs skulle samma drag göras av ett oändligt antal människor efter mig. Ett fullständigt irrelevant faktum för min egen upplevelse, men centralt för minnet. Jag skulle minnas de här timmarna.

jxd

Ikväll är jag monstret.

Jag bad om din förlåtelse och du sa att det inte behövdes. Om du vetat vad jag åsyftade med min vädjan kanske du hade resonerat annorlunda.

Ängel, men vilken rätt får man slita någon ur andras älskande händer?

För tolvhundrafem dagar sedan gick jag villigt vilse i dig. För lika lång tid sedan öppnade du en ny dörr i hopp om något varmt, ömt, hårt och enkelt. Kanske gick du också vilse i väntan på den tysta festen som kunde firas varje kväll i vår närvaro. I tolvhundrafem dagar har vi väntat på det stora, och iscensatt det lilla. Mer får inte plats just nu. Just nu. Allt är uppstyckat av obligatorier, öar, båtar, flygplan och städer.

Närheten har varit förrädisk. Kanske har du aldrig varit närmare mig än just nu, trots att du är hundratals kilometer härifrån.

Jag saknar dig. Förlåt mig för allt.

Huvudet

Jag skrev att jag inte hittade honom i tid, den älskade människan.
För sent för en happy ending?
För sent för något annat än en besk Pyrrhusseger?
Nej. 

NEJ

På jobbet

Skärmen framför mig ska snart fyllas av mina egna nedslag. Fel fingersättning. Frukostens kaffe gör sig påmint, men ofta drar jag ut på besöken, kanske olämpligt länge. Kanske för att ge mig själv en större betydelse än de rent basala behoven antyder. Kanske för att döva den ångest som ofta infinner sig på förmiddagarna, då skärmen varit tom alltför länge till förmån för alla de tankar som istället intar mig.